Porridge for life

Livet är som en frukost med havregrynsgröt.

Tänk på den ni.

Jag är så djup, så djup.

Jag tror du vet vad vi gör här inne...

När jag var liten så tog jag aldrig riktigt tagit ställning till om jag skulle tro på andar och dylikt som lever på någon annan sida jämte oss. Jag kände väl att det kunde vara vilket som, och att jag vad jag än gjorde aldrig skulle kunna veta. Därför bara struntade i att ta ställning till det.

I och med att jag hade en öppenhet mot sådant så tyckte jag, när jag blev presenterad för 'Anden i glaset', att det var en ganska rolig grej.

Att alltid spekulera på om det är någon som flyttar glaset, och i sådana fall vem, gjorde leken lite rolig.

Jag har en vän som är otroligt troende när det kommer till andar och spöken, och av någon anledning så blev spelet och anden alltid förstärkt när han var med och spelade.

Det här är en kille som jag känt i tretton år, så jag är helt övertygad om att han inte flyttade glaset med flit, och det var väl det som gjorde det extra spännande när vi spelade bara han och jag, och jag visste att jag inte flyttade på glaset heller.

Vi brukade spela i källaren i mitt hus, och då mina föräldrar är aktivt troende så gillades det inte att vi spelade anden i glaset. Vi var alltid tvungna att låsa in oss i det där rummet för att ingen av mina föräldrar skulle råka kliva in och se vad det var vi höll på med för satans lekar.

En kväll när vi spelade så kom min pappa ner till vårt duschrum där vi höll till när vi brukade spela. Bara jag och min killkompis satt och spelade, och jag hade ett tag misstänkt att de fått reda på om våra lekar med det ockulta. Så när min far försökte öppna dörren, knackade på och frågade vad det egentligen var vi höll på med så fick jag panik.

Jag tänkte att det var lika väl att säga sanningen, fanns ändå inga bortförklaringar som skulle fungera. Men ändå ville jag inte säga för mycket, så jag sa bara: Jag tror du vet vad vi gör här inne...

Då säger han att man faktiskt inte som kille låser in sig i duschrum med manliga vänner.

Jag öppnade aldrig dörren, och efter en liten stund så går han därifrån. Det är inte förrän på senare tid jag själv funderade på hur det egentligen såg ut och låtit som.

Jag trodde aldrig att jag var en som experimenterade med samkönade människor under min ungdom, men jag antar att det är sådant man först ser i efterhand.

Osäkerheter gällande min rumskompis

Jag har börjat fundera mer och mer på om min nya rumskamrat är en tjej. Detta är vad jag hittills har som kan styrka min teori.

1. Han diskar efter sig direkt, oavsett tidpunkt på dygnet, sinnestillstånd eller andra infallande faktorer. Jag vet att vi har kommit överens om att det är så det ska gå till här, men seriöst, really?
2. Han berättade idag att han inte har gjort tvåan här sen han flyttade in, vilket är för sjutton dagar sedan. Suspicious. Alla vet vi att tjejer inte skiter.
   
3. Han tyckte vi skulle gå in på inredningssidor på internet för att få tips till vårt vardagsrum.
4. Han bara måste prata hela tiden när vi tittar på tv-serier och film. Jag försöker markera att det är olägligt genom att pausa filmen, och sen när han pratat klart spola tillbaka.
   
5. Han vill att jag ska lyssna på honom om hans beslutsångest i tid och otid gällande tvn han skall köpa. Han kan vara den människan i världen som har störst problem med att bestämma sig för vilken tv han skall ha.
6. Hans fisar luktar aldrig.

Saker som talar för att han inte skulle vara en tjej:

1. Han fiser så ofta han kan, även om de inte luktar.
2. Han spelar jävligt mycket datorspel.
3. Han gillar samma tv-serier som mig.
4. Han har jävligt stora fötter.

Jag måste luska lite mer i det här innan jag kan få någon klar bild av det hela.

Saknar dig, Neptunus

Jag vet inte om jag klarar det här mycket längre. Tänker på henne hela tiden. Vet inte om det verkligen var en sån bra idé att ta bort blocken på msn. En del av mig vill träffa henne, och jag tror att hon vill träffa mig med.
Jag försöker hålla mig från det, men känns om att jag simmar motströms och har gjort det för länge nu. Att det inte spelar någon roll hur mycket jag kämpar för att ta mig i land, för att det ändå inte finns något land att simma till.

Jag försöker ta mig ur vattenvirvlarnas motsvarighet till tsunamin och börjar inse att jag befinner mig i bermudatriangeln där det är hon som äger kronan och treudden.

Tjugotredje september tvåtusensju

Om jag bara visste hur man uttryckte känslor i textform, så skulle jag beskriva hur jag kände. Hur jag vid ditt minsta lilla ord som kan associeras till honom gör mig nervös och tårögd. Hur snabbt alla skratt och leenden jag ser och hör omkring mig försvinner för att endast lämna ett tjockt, mörkt täcke av rädsla och oro kvar, när jag ser hur han har dig i sitt våld.

Din gigantiska silhuett kastar en sådan skugga över mig att alla färger blir gråa och glädje blir meningslöst. Din röst är så hemsk, att även då man inte kan höra den, så vet alla när du pratar. Din närvaro kan få den modigaste av dem alla att vika på sig av rädsla, då han vet att du bara attackerar de svagaste punkter, och då endast i mörkret.

Jag vet inte riktigt hur du ser ut, då jag aldrig hinner se dig innan mina ögon är fulla av tårar och alla skepnader blivit diffusa. Jag vet inte hur man dödar dig, då du inte är av kött och blod. Jag vet inte hur man söker upp dig, så jag kan driva bort dig en gång för alla. Men jag vet att du finns där, och väntar på ditt tillfälle att förgöra.

Du vidriga monster, Herr H.

Cry me a river

Födelsemånaden var nästan slut, och vi hade endast en finalkväll kvar.

Egentligen var det lite löjligt att ha finalkvällar för en period som endast var som ett tafatt försök till att fly den stundande verkligheten som började göra sig påmind. Höstdepressionen har alltid kommit som ett brev på posten lagom till födelsedagen, men denna gång må jag nog påstå att dess klor greppade mig redan ett par veckor innan september ens börjat. Jag har inga tvivel om att den kyla och det mörker min dåvarande flickvän utsatte mig för har någonting med saken att göra. En kyla och ett mörker som de halvsoliga senaugustidagarna och de tidiga septemberdagarna aldrig skulle kunna motsätta sig. Men man skola dock aldrig underskatta sin förmåga till självbedrägeri. Det är den jag lever på, när solen ligger långt borta och regnet droppar i frusen form. Vad skulle då passa bättre än att leva något som låter så glädjefullt som en födelsemånad istället för födelsedag?

Dagen var alltså den andra stora dagen i månadens töcken av sprit och firande. Mat, bag in box och sällskap av ett stort antal vänner kan nog till och med få en elefant att glömma, i alla fall för ett tag. Om inte det fixade steken så hade jag ju faktiskt förberett med en stor flaska sprit där längst ner i frysfacket också.

Även då födelsemånaden egentligen har varit en väldigt trevlig och mycket nöjesfull form av avledning för mig, så är det fortfarande ändå bara på ytan. Inombords brottas jag fortfarande med känslor av sveket, ensamheten och den så otroliga känslan av otillräcklighet. För att då fylla dessa hål så måste jag hitta lösningar. Att forma en plan och försöka utföra den kan bara det vara som Bafucin är för halsen. Det lindrar halsontet ett tag, och man kan till och med tro att man är fri från det, men rätt som det är så vaknar man nästa morgon igen av att halsen svider tillsynes till och med mer än dagen innan. Så är det i alla fall när jag har en plan för att bli av med hål. Jag formar planer, utför dem, och när allt är klart så vaknar jag igen av att hålet känns större än vad det var innan jag försökte fylla det.

Timmarna gick, andra dagens fylla har aldrig gjort sig lika väl som dagen innan, så som i en strid mot stagneringen gjorde jag ett tappert försök och höjde insatserna. Ringde taxi, packade in vännerna och ropade ”mot Ohlssons skor!" när jag samtidigt visste att jag ändå bara byggde upp mina förhoppningar i onödan. Väl där inne hittar en söt tjej som påstod att jag hade en frikyrklig dialekt. Jag taggar till och har livliga diskussioner om allt mellan himmel och jord. Drinkarna sänks, skratten är många och naturliga och vi hamnar i en form av nirvana(minns inte just den biten, men förmodligen var det så), där inne mitt bland alla på ohlssons skor. Hon verkade glad, och jag var helt klart glad. Vi levde i stunden.

Det var någon gång då tankarna började komma. Jag kanske skulle kunna vinna över den här tjejen. Se på henne med en annan blick. Ändra mitt kroppsspråk en aning. Tonläge och insinuationer. Se hur hon reagerar. Det är fortfarande som en liten lottovinst varje gång man märker att man har vunnit över någon, och även denna gång blev jag nöjd som ett litet barn på julafton.

Men det var då jag kom till en insikt. Jag visste egentligen att hon inte skulle kunna fylla något tomrum. Jag ville nog bara använda henne som en plan. Som mitt Bafucin. Det är kul så länge motspelaren håller sig till att bara vara en plan, men när jag börjar skymta en morgon så brukar jag oftast förstå att det bara kommer svida ännu mer i halsen när jag väl vaknat. Snabbt och påtagligt gick andan gick ur mig, som den gjort så många andra gånger på senaste.

Åker hem lika tom som jag var innan kvällen börjat, funderandes på den alltid återkommande frågan: Vad fan är det jag egentligen vill ha?

Pik-a'chu

Livet är hårt som gangster i hägernäs slum. Jag trodde jag tänkt på allt. Munktröjan med luvan över huvudet. Rakad skalle och iskall blick. Kickersbyxorna och den där tysta, hårda attityden man förmedlar utan att egentligen göra någonting alls. Man bara utstrålar den liksom.

Jag gick in med självförtroende i hissen som redan var fylld med läskiga gangsters.

Jag tror jag dock gjorde bort mig när jag fick sms och pikachu nyser som meddelandesignal. Någonting som en elvaårig skolflicka skulle ha som sms-signal.

Jag låtsades som att det inte var min mobil.

(det är min lillasysters mobil, har inte orkat byta signal bara. lovar.)

Artonde december

Vi var båda onyktra och jag blev nyss påmind om alla skrattattacker vi hade igår när jag såg colafläckarna jag hade färgat kudden med efter att ha sprejat drickan ur min mun, då du sagt någonting som fått mig att skratta igen.

Vi skrattade nog inte åt någonting speciellt alls. Jag minns att det som fick mig att måla min lägenhet med colafärg var dina ord ”Ja, det var roligt”, som refererade till det som vår skrattattack innan kom att bli resultatet av. Det roliga var väl kanske att det inte allt var så roligt, och vår skrattattack då inte alls var befogad. Snabbt efter vår andra skrattattack kom jag på att inte den heller var befogad, alls, som också gjorde det hela ganska lustigt.

Siffrorna på det digitala urverket gick snabbare än vad jag kunde begripa och John Blund började tränga sig på. Jag minns att jag snabbt intog min plats i sängen på höger sida för att du inte skulle hinna ta den. Jag hade ingen lust att behöva säga till dig att det faktiskt var min plats och att du fick ta det som blev över. Men när du väl lagt dig på vänsterkanten blev jag plötsligt nedstämd. Det var inte din plats du låg på. Jag minns att jag tänkte att du gott och väl kunde få ligga ute på soffan, eller i alla fall på min sida, så jag kunde ta den platsen du låg på.

Det var ändå redan för sent. Så fort du hade gosat ner dig så blev platsen förstörd. Jag kunde inte släppa tankarna att om jag bara hade varit lite mer klar i huvudet så skulle jag inte gjort någonting så dumt som att välja bort den platsen, precis som att det hade inneburit ett nederlag om jag inte hade fått platsen till höger där jag brukar ligga.

Det var snabbt det enda jag kunde tänka på - att jag saknade den platsen, men framförallt personen som brukade ligga där. Jag kunde inte komma ifrån tankarna att om jag bara bett dig sova på soffan så hade jag fortfarande kanske kunnat känna doften, eller i alla fall få inbilla mig om att den fortfarande fanns där från senaste gången jag hade kunnat somna utan den obehagliga känslan av tomhet och längtan som hon alltid lämnat mig med de gånger hon varit ifrån mig.

Istället låg du där och besudlade det lilla jag hade kvar av henne, och tvingade mig att tänka på hur jag nu var tvungen att tvätta lakanen till sängen och därmed för alltid förgöra mina inbillade fantasier om att få vara nära de andetag hon sparat åt mig i kudden, den som du nu grisat ner ansiktet i.

Det enda jag skulle ha kvar från henne skulle nu vara hopblandat med ditt dregel, och jag kunde inte göra någonting annat än att förbanna dig när jag låg där sömnlös och bruten mitt i natten.

Men plötsligt pep det till i rummet och telefonen blinkade som aldrig förr.

”Jag saknar dig…”

Kanske, minns jag att jag tänkte efter jag läst smset. Kanske skulle jag ändå kunna uthärda natten tills jag skulle få träffa henne igen dagen därpå.