Cry me a river

Födelsemånaden var nästan slut, och vi hade endast en finalkväll kvar.

Egentligen var det lite löjligt att ha finalkvällar för en period som endast var som ett tafatt försök till att fly den stundande verkligheten som började göra sig påmind. Höstdepressionen har alltid kommit som ett brev på posten lagom till födelsedagen, men denna gång må jag nog påstå att dess klor greppade mig redan ett par veckor innan september ens börjat. Jag har inga tvivel om att den kyla och det mörker min dåvarande flickvän utsatte mig för har någonting med saken att göra. En kyla och ett mörker som de halvsoliga senaugustidagarna och de tidiga septemberdagarna aldrig skulle kunna motsätta sig. Men man skola dock aldrig underskatta sin förmåga till självbedrägeri. Det är den jag lever på, när solen ligger långt borta och regnet droppar i frusen form. Vad skulle då passa bättre än att leva något som låter så glädjefullt som en födelsemånad istället för födelsedag?

Dagen var alltså den andra stora dagen i månadens töcken av sprit och firande. Mat, bag in box och sällskap av ett stort antal vänner kan nog till och med få en elefant att glömma, i alla fall för ett tag. Om inte det fixade steken så hade jag ju faktiskt förberett med en stor flaska sprit där längst ner i frysfacket också.

Även då födelsemånaden egentligen har varit en väldigt trevlig och mycket nöjesfull form av avledning för mig, så är det fortfarande ändå bara på ytan. Inombords brottas jag fortfarande med känslor av sveket, ensamheten och den så otroliga känslan av otillräcklighet. För att då fylla dessa hål så måste jag hitta lösningar. Att forma en plan och försöka utföra den kan bara det vara som Bafucin är för halsen. Det lindrar halsontet ett tag, och man kan till och med tro att man är fri från det, men rätt som det är så vaknar man nästa morgon igen av att halsen svider tillsynes till och med mer än dagen innan. Så är det i alla fall när jag har en plan för att bli av med hål. Jag formar planer, utför dem, och när allt är klart så vaknar jag igen av att hålet känns större än vad det var innan jag försökte fylla det.

Timmarna gick, andra dagens fylla har aldrig gjort sig lika väl som dagen innan, så som i en strid mot stagneringen gjorde jag ett tappert försök och höjde insatserna. Ringde taxi, packade in vännerna och ropade ”mot Ohlssons skor!" när jag samtidigt visste att jag ändå bara byggde upp mina förhoppningar i onödan. Väl där inne hittar en söt tjej som påstod att jag hade en frikyrklig dialekt. Jag taggar till och har livliga diskussioner om allt mellan himmel och jord. Drinkarna sänks, skratten är många och naturliga och vi hamnar i en form av nirvana(minns inte just den biten, men förmodligen var det så), där inne mitt bland alla på ohlssons skor. Hon verkade glad, och jag var helt klart glad. Vi levde i stunden.

Det var någon gång då tankarna började komma. Jag kanske skulle kunna vinna över den här tjejen. Se på henne med en annan blick. Ändra mitt kroppsspråk en aning. Tonläge och insinuationer. Se hur hon reagerar. Det är fortfarande som en liten lottovinst varje gång man märker att man har vunnit över någon, och även denna gång blev jag nöjd som ett litet barn på julafton.

Men det var då jag kom till en insikt. Jag visste egentligen att hon inte skulle kunna fylla något tomrum. Jag ville nog bara använda henne som en plan. Som mitt Bafucin. Det är kul så länge motspelaren håller sig till att bara vara en plan, men när jag börjar skymta en morgon så brukar jag oftast förstå att det bara kommer svida ännu mer i halsen när jag väl vaknat. Snabbt och påtagligt gick andan gick ur mig, som den gjort så många andra gånger på senaste.

Åker hem lika tom som jag var innan kvällen börjat, funderandes på den alltid återkommande frågan: Vad fan är det jag egentligen vill ha?