mörker...

mörker…

ett stort mörker sprider sig runt min kropp, jag vet inte var jag är. 
denna känsla jag känner, känns som att döden vore här.

tänk om han ändå kunde avsluta, det jobb jag tog mig an. 
det skulle inte vara så svårt, han som ändå lien hantera kan.

att få ett slut på denna pina, ett slut på denna lek. 
det ska väl han klara, med ett snabbt lätt smek.

ty jag har så länge väntat, så länge längtat dit.
vill inte vara här, inte leva denna nit.

av hopp och förväntan, jag håller andan hårt.
ögonen stängda, inväntar vilan jag skall få.

men ingenting händer, jag har ej ännu dött.
jag öppnar mina ögon, märker att blicken din jag mött.

jag tror jag nu förstår, hopp om döden börja sina.
du bara står där, med ditt äckliga sätt att flina.

den som jag önskade var döden, den närvaron var din.
det var du som stod för mörker, känslan av hat var däremot min.

det var ju du, som hos mig närmast skulle finnas.
men det enda du hos mig har, är de svek jag skulle minnas.

bakom bleka blåa ögon och det leende jag hatar så.
du är någon jag känner, någon jag föraktar högt som få.

...det skulle han inte ha velat, att jag sade vem jag fann. 
men han stod på andra sidan spegeln, och jag önskar han försvann...