Vi var båda onyktra och jag blev nyss påmind om alla skrattattacker vi hade igår när jag såg colafläckarna jag hade färgat kudden med efter att ha sprejat drickan ur min mun, då du sagt någonting som fått mig att skratta igen.
Vi skrattade nog inte åt någonting speciellt alls. Jag minns att det som fick mig att måla min lägenhet med colafärg var dina ord ”Ja, det var roligt”, som refererade till det som vår skrattattack innan kom att bli resultatet av. Det roliga var väl kanske att det inte allt var så roligt, och vår skrattattack då inte alls var befogad. Snabbt efter vår andra skrattattack kom jag på att inte den heller var befogad, alls, som också gjorde det hela ganska lustigt.
Siffrorna på det digitala urverket gick snabbare än vad jag kunde begripa och John Blund började tränga sig på. Jag minns att jag snabbt intog min plats i sängen på höger sida för att du inte skulle hinna ta den. Jag hade ingen lust att behöva säga till dig att det faktiskt var min plats och att du fick ta det som blev över. Men när du väl lagt dig på vänsterkanten blev jag plötsligt nedstämd. Det var inte din plats du låg på. Jag minns att jag tänkte att du gott och väl kunde få ligga ute på soffan, eller i alla fall på min sida, så jag kunde ta den platsen du låg på.
Det var ändå redan för sent. Så fort du hade gosat ner dig så blev platsen förstörd. Jag kunde inte släppa tankarna att om jag bara hade varit lite mer klar i huvudet så skulle jag inte gjort någonting så dumt som att välja bort den platsen, precis som att det hade inneburit ett nederlag om jag inte hade fått platsen till höger där jag brukar ligga.
Det var snabbt det enda jag kunde tänka på - att jag saknade den platsen, men framförallt personen som brukade ligga där. Jag kunde inte komma ifrån tankarna att om jag bara bett dig sova på soffan så hade jag fortfarande kanske kunnat känna doften, eller i alla fall få inbilla mig om att den fortfarande fanns där från senaste gången jag hade kunnat somna utan den obehagliga känslan av tomhet och längtan som hon alltid lämnat mig med de gånger hon varit ifrån mig.
Istället låg du där och besudlade det lilla jag hade kvar av henne, och tvingade mig att tänka på hur jag nu var tvungen att tvätta lakanen till sängen och därmed för alltid förgöra mina inbillade fantasier om att få vara nära de andetag hon sparat åt mig i kudden, den som du nu grisat ner ansiktet i.
Det enda jag skulle ha kvar från henne skulle nu vara hopblandat med ditt dregel, och jag kunde inte göra någonting annat än att förbanna dig när jag låg där sömnlös och bruten mitt i natten.
Men plötsligt pep det till i rummet och telefonen blinkade som aldrig förr.
”Jag saknar dig…”
Kanske, minns jag att jag tänkte efter jag läst smset. Kanske skulle jag ändå kunna uthärda natten tills jag skulle få träffa henne igen dagen därpå.
